NANCY AND THE SCANNER
Tidig morgon på den iskalla flygplatsen i Berlin.
Planet till New York är inställt.
Panik.
Ändring. Planet är försenat.
Tre timmar av väntan.
Fyra timmar av väntan.
Ingen information.
Stress för att missa nästa flyg från NY.
Irritation toppat med lite förnedring.
Det är bara jag och hon.
Jag och den 72 åriga nyblonderade kvinnan som råkar ut.
Vi som båda två har valt att resa i bh med tillhörande korsett.
Vi har redan sett varandra för längesen. Båda har långa naglar.
Båda ska inom fem minuter bryta varsin nagel.
Den stressiga avklädningens förfall.
Vi åker båda dit i “scannern”.
Det tjuter och piper om hela oss.
Kontrollanterna för in oss i varsitt rum.
De känner och klämmer på våra kroppar.
Klär av oss och frågar hur vi kan.
Bära dessa underkläder.
De får inget svar.
Sen möts vi igen. Jag och hon. Kvinnan från Dallas. Hon med långa naglar (en bruten), krimskrams och underkläder som piper och stör hela flygplatsens “lugn och ro”. Vi blir direkt vänner. Berömmer varandras naglar och fotar dem tillsammans. Pratar om livet, om korsetter, om döden, om konst, om kärlek och om män.
Männen.
Hon är änka. Hon har varit gift tre gånger. Två män har dött. En har lämnat henne för en ung skönhetsdrottning. Hon säger att hon inte orkar igen. Orkar inte gifta sig ännu en gång. Jag tänker att det beror på dödsfallen, men nej. Det är för jobbigt!
“Männen är alltid trevliga före, men så fort du sagt ja så är det en annan sak och spisen blir din arbetsplats… tror dem”. Jag tänker att jag tror att jag förstår henne. Jag tänker att det är bäst att jag tar hennes råd på allvar. Ett råd av många som kommer från denna underbara kvinna.
Vi är systrar. Det vet vi.
Vi ska ses snart.
Hon och jag i Dallas.
Jag och Nancy.
