THE LONELY ONE
Se på jorden. Se på människor omkring. Se på dig själv.
De flesta bryr sig inte. Om dem. Som ligger där ensamma.
Precis där framför fötterna på en.
Där ligger en taning, sargad kvinna.
En kvinna utan pengar och utan trygghet.
En kvinna som har dämpat hungern genom pressa ner näsan
i en plastpåse fylld av saker med varningstriangel på.
Hon försöker nu somna intill en bil som skydd mot regnet.
Regnet öser. Rasar ner och folk passerar. “Ser” henne inte.
För där ligger hon. En av samhällets lägst stående.
Svart och fattig.
Hon är äckligt svart i vissas ögon. Äckligt fattig också.
Äckligt smutsig. Äckligt trasig. Äckligt miserabel.
Äckligt ensam. Äckligt nära den där kanten dit ingen vill.
Jag själv är inte på den kanten. Jag står inte och tigger om dagarna och inte heller om nätterna. Säljer inte min kropp för lite frukt och något att dricka. Något att somna på. Något som får mig att slippa vakna.
Blir inte ständigt förnedrad för att jag ännu en dag luktar illa. Blir inte ständigt förbisedd för att jag är så mentalt illa däran. Blir inte ständigt spottad på för att jag aldrig haft en chans.
Vad jag vet är att om jag en dag skulle vara den kvinnan.
Så hjälper antagligen inte du mig. Och inte du.
Och inte du.
För det är ungefär kanske som en på miljonen i chans.
Att någon stannar till. Lägger ner sin hand. Erbjuder sin hjälp. För stackars mig. När jag. Om jag ligger där på kanten.
Vilket jag en dag kanske gör.
Vilket vi en dag kanske gör.
Vilket alla som inte stannar redan gör*.
Sitter på den yttersta kanten bunda i sig själva.
Så gör inte det. Va inte dem. Va den.
Den enda på miljonen.
