PLAY DEAD
Det gör inte ont säger han skakig på rösten. Ringer mig från gatan. Väntar på bilen. De två männen som han ska suga av. Så djupt ner i halsen som han bara kan och helst längre.
Det tar några dygn. Några gigs. Några uppdrag. Ett antal kunder. Sen ringer han igen. Gråter. Vill bara att det ska ta slut. Skriker. Plågas av smärtan. Men räkningarna. Trots att han bara är 21 år.
Han lever nu. 2010. Och jag ser redan dagen. Då han inte finns mer. Då han slipper. Allt han inte orkar. Allt han inte vill. Att spela död. Om och om igen. Precis som hon.
Hon var kanske 16 när hon började. Hon var min bästis.
Min älskling. Mitt allt. Bestämde möten med männen.
Blundade och tänkte att det går över snart. För det går över
-Bara man blundar tillräckligt hårt och tänker på något annat, som att man ligger i en kista och inte känner något.
Några år senare delade vi lägenhet. Delade säng.
Såg på varandra som det vackraste vi någonsin skådat.
Och sedan dess har inget finare funnits.
Ibland ringde den svarta telefonen. Då lämnade jag lägenheten. Då fick hon besök eller skulle göra sig iordning för beställningen. Ofta irriterad och arg. Elak i munnen. Svart i blicken.
När jag kom tillbaka var hon alltid nyduschad och tyst.
Jag köpte mat på den lilla matbutiken på Söder. Allt hon gillade. Lagade middag. Som hon aldrig åt. Läste sagor som hon inte hörde. Hon grät försiktigt. Hon slogs ibland. Slog sönder saker.
Sig själv.
I flera år. Till slutet. Då hon inte behövde spela längre. Som han spelar nu. Leker död. På heltid. Så ingen ska komma åt. Det som finns där bakom. De som männen med pengar aldrig får se. Aldrig kunde se. Aldrig hade hjärta att förstå.
