A LOVE SAGA

Snövit (Snö, Snow) Mina (Minky) Linda (Li) Hedstierna heter jag på ett ungefär.

LIVET ÄR INTE FÖR KORT. DET ÄR FÖR LÅNGT FÖR ATT MAN SKA ORKA PLÅGA SIG SJÄLV.

Nu är det så här. Under många år spelade jag teater, dansade, spelade piano och sjöng vackert. Det gick rätt bra. Jag fick jobb på Dramaten, Svt, andra produktionsbolag och lite musikaler här och där samt någon reklamfilm. Jag började när jag var fyra år och slutade när jag var något år över tjugo så där. Egentligen gillade jag det väldigt mycket. Jag kan till och med säga att jag älskade det.

Av någon anledning så är det väldigt märkligt och ibland smutsigt att växa upp inom artistbranschen. Många saker förändras från att man är barn till att man blir stor. Något av det värsta med det är att många män som funnits med sen man var liten (kanske varit ens förebild som regissör, spelat ens pappa i någon roll eller varit ens snällaste producent) gärna börjar tafsa på en när man blir tonåring och det är ju inte så flott. Det värsta av allt var att många tjejer accepterar det som en del av hela jobbet. Ni vet smällar man får ta i yrket.

En hel del obehagliga saker hände när jag var strax under tjugo år och jag bestämde mig för att ta kontroll över mitt konstnärliga jag och hela mitt liv. Det var som att jag tänkte; Nej jag ska inte bli en sån där stackars tjej som blir producerad av män, regisserad av män, för män, av män, åt män.

Jag bestämde mig för att jag skulle lära mig allt som jag någonsin hade velat och allt som jag inte “borde” lära mig för att det är “männens grej”. Samtidigt blev jag dödskär i en pojke som hette Ned (som ni säkert kommer få höra mer om) som var ett jätte bra stöd i denna process.

Jag blev en seriös DJ, utbildade mig till musikproducent/ljudtekniker, grafisk designer, fotograf, rörlig grafiker/videoredigerare, art director, regissör och specialist inom interaktiv kommunikation (webb). Samtidigt jobbade jag hårdare än någon annan jag känner. Jag fortsatte med musiken, dansen och teatern lite på sidan om, men mer och mer föll det bort från mitt dagliga liv. Reklam och designbranschen krävde det av mig.

Djupt insvept in i en värld (bransch) som jag trodde handlade om kreativitet, kommunikation, klipska idéer, passion och karriärmöjligheter för mig som kvinna insåg jag för ett tag sen att jag har haft fel. Vad det handlar om är; Makt, män, pengar, affärer och glamour. Självklart är det under den sista delen som vi kvinnor i branschen kommer in. Självklart finns det män som inte är “så”, självklart finns det kvinnor som skriker högt nu och säger men “gud varför säger hon så, det där kan jag inte hålla med om”. Men det här är min djupaste insikt som jag kommer att berätta mer om.

Det viktigaste med den här insikten är att jag har kommit på att jag har hamnat helt fel på fel premisser. Ni minns vad jag skrev lite tidigare om varför jag traskade in på det här spåret. Ni minns vad som gjorde att jag valde bort något jag älskade, för att befinna mig i ett bättre läge, i en bättre bransch med lite bättre möjligheter som kreativ kvinna. Nej så blev det inte alls.

Det är en jätte stor, skön, lärorik insikt som gör att livet känns lite mer äkta nu än för någon månad sen. Om jag fortsätter att  jobba med design och reklam så vet jag på vilka premisser jag gör det. Det är skitigt, det är smutsigt, det är dollars. Det är som vilket jobb som helst. Det är något man gör för pengar, för att sälja och för att någon annan ska bli rik.

Det är anledningen till att jag gör det jag gör nu. Jag skriver, jag sjunger, jag skapar och jag fokuserar. Jag jobbar med att tillåta mig själv den konstnärlighet som jag har begåvats med och som jag har försummat under för lång tid. Jag är på rätt väg nu och allt annat lämnar jag åt sidan. Jag är musik, jag är konst, jag är är allt kreativt och jag är himla begåvad. Och jag är inte längre prostituerad reklamhora på heltid, den tiden är förbi. Livet är inte för kort, det är för långt för att jag ska orka plåga mig själv mer.